Ett stort svart hål

Precis när man lyckats börja se slutet och något ynka positivt så kommer det, "nej du blir inte igångsatt idag". Imorse var vi alltså in till förlossningen för kontroll och eventuell igångsättning. Det fanns ett litet hopp inom mig att det skulle kanske kunna ske men samtidigt vet jag hur det alltid är när jag hoppas på något. I alla fall så med detta lilla hopp fixade hundvakt och packade in allt i bilen "utifall att". Väl där tyckte jag att det var onödigt att ta med grejerna in på förlossningen, så mycket hopp hade jag inte så att det räckte ända fram. 

Först var det som vanligt CTG-dags sen efter någon timmes väntan fick vi äntligen träffa en läkare. Precis som förra förlossningsläkaren var han toppen, lite flummig först men förstående. Han frågade till och med vad jag ville, bara en sån sak! Han var helt på det klara med att sätta igång mig och förklarade även vilken procedur han tyckte var lämpligast för mig. Han kunde dock inte ta det beslutet utan blev tvungen att ta upp det med Björn på specialisten eftersom det som stod i min journal kom därifrån. Redan då förstod vi att det skulle bli ett nej och det blev det. IdiotBjörn sa nej för att han har bestämt att jag ska sättas igång på måndag och han skiter blanka fan i hur jag mår. Sen försökte han inbilla både förlossningsläkaren och oss att det var för att han vill att jag ska komma igång av mig själv för att det är bättre. Klart som fan att jag fattar att det är bättre men med tanke på hur lång tid det har tagit för mig att öppna mig 1,5 cm och att det inte har hänt ett skit sen i måndags trots hinnsvepningen så kan han ta och stoppa upp det argumentet i arslet. Den här stackars förlossningsläkaren bad om ursäkt att han inte kunde göra mer eftersom det är Björn som bestämmer men han poängterade att han inte höll med honom. Det hjälper ju inte mig. Så nu sitter jag här igen. Bölar hela jävla tiden och har ont överallt så jag inte orkar röra mig. Jag fick med mig sovdoser hem som ska räcka till måndag i alla fall, tjohoo.. eller nått. Jag kanske ska trycka i mig allt samtidigt och sen göra en magplask i golvet så kanske fittBjörn tar mig på allvar...?! Nu ska jag krypa ihop i mitt svarta hål och fortsätta böla järnet. Återkommer väl om jag orkar skriva nå i helgen om jag inte har hängt mig i garderoben förstås...

Trodde aldrig..

Att jag skulle sitta här med 5 dagar kvar till BF och tvillingarna fortfarande skulle befinna sig i magen utan minsta tillstymmelse till att vilja komma ut. Dagens aktivitet var psykologsamtal, blev inte klokare av det. Har bebisarna inte kommit på tisdag ska jag ringa henne och få en tid, jag hoppas för allas skull att det är ett samtal jag slipper göra.

Myspys med mysgrisen

Måndagskontroll som vanligt

Idag var jag in på min vanliga måndagskontroll hos Specialisten. Alltså skulle det tas CTG samt kolla flöde och tillväxt. Som vanligt så kan man inte få allt här i världen så 1 av 3 är väl okej ändå. För en gångs skull funkade det att göra CTG och det ser bra ut. Däremot kunde hon bara få till flödet och okej mätningar på tvilling 2, 1:an krånglade till det hela tiden så ingenting funkade. Det slutade i alla fall med att det var för mycket chansningar på mätningarna att hon kände att hon inte kunde lita på dem och därför gick vi inte ens igenom resultatet. Jag vet ju och känner att de mår bra och det är huvudsaken. Idag var förresten första gången jag fick träffa en kvinna och det kändes otroligt mycket bättre än tidigare. Det kändes som att hon lyssnade och hörde vad jag sa på ett helt annat sätt. Efter försöket till tillväxtkontroll så kände hon på min tapp och det hade faktiskt hänt lite grejer. Såpass mycket att hon kunde göra en hinnsvepning. Får väl se om det ger nå resultat annars har jag en tid för ytterligare kontroll på torsdag för att se om det är möjligt att sätta igång mig. Just nu känns det bara skönt att hon lyssnade på mig och förstod mitt behov av att lägga upp en plan eftersom jag tycker att det är lite väl tufft för tillfället. Sen hade min psykolog pratat med henne i fredags efter vårt samtal så hon var införstådd i mitt "tillstånd". Nu är det bara att vänta och se igen då... Jag har i alla fall en aktivitet om dagen fram till torsdag så jag hoppas att det inte blir alltför jobbigt att vänta. Psyksamtal imorrn igen och barnmorskan på onsdag.

Psyksamtal & julmarknad

Igår var jag på samtal hos psykologen igen och den här gången följde Jonte med. Jag förklarade precis som det är, hur jag känner och mår. Tyvärr spelar det ju ingen som helst roll vad jag säger till henne eftersom hon i alla fall inte kan göra något åt min situation, varken igångsättningsmässigt eller snittmässigt. Just nu är allting bara jobbigt hela tiden och det finns inte ens en tillstymmelse till att de ska vilja komma ut på egen hand. I väntrummet innan vi skulle träffa psykologen satt det ett annat par som ska få tvillingar i februari. De pratade med några de kände där och talade om att de kommer att komma tidigare och "hoppas att de håller sig inne över jul i alla fall" och allt jag kunde göra när jag hörde det var att fnissa lite för mig själv och tänka "vilka idioter". Jag hade god lust att gå fram och säga till dem att det är inte alls så säkert.. Samtidigt är ju jag tydligen "speciell", vilket jag är förbannat trött på att vara. Jag vet att jag inte borde sitta här och tycka synd om mig själv när både jag och tjejerna mår bra. Det finns ju andra som föds och är sjuka eller kommer alldeles för tidigt och därigenom blir sjuka eller dör, eller de som inte ens kan få barn.. Tyvärr är jag ego just nu och jag tycker att jag har rätt att vara det en sista stund innan tjejerna kommer. 

Idag var jag och Eve på julmarknad i Westerqwarn (min psykolog tycker att det är viktigt att jag gör saker dagligen så att jag inte bara sitter hemma och väntar). Marknaden var helt okej och det fanns jätte mycket saker att handla, synd bara att det var mycket som var lika och sen var det ingen som hade knäck att sälja till min stora besvikelse. Vi åkte därifrån tomhänta efter en fika. Vi stannade till på Ikea efteråt och då fick vi i alla fall något handlat :). Efter hela det äventyret har jag varit helt död och kommer förmodligen fortsätta med det resten av kvällen. J sitter och spelar Fifa och är sur för det gick inte så bra för honom att sätta upp en lampa tidigare. När han är på det humöret är det ingen idé att störa honom så jag och lillgrisen myser i soffan :) Han vägrar ju ändå gå ut när det regnar så det passar perfekt.

Klockan 05:00 en fredag

Usch va jag inte vill det här längre, mår så sjukt dåligt psykiskt och fysisk är det inte heller någon picknick i parken direkt.. Inte en tillstymmelse till att de vill komma ut och jag blir inte igångsatt eftersom min tapp är opåverkad. Senaste beskedet är att jag ska bli igångsatt i 40+0. Samtidigt har jag läst att det varken är bra för mig eller barnen att bli igångsatt då eftersom det är så pass sent och kan medföra massa komplikationer. Detta gäller även om jag skulle få ett snitt så sent.. Men min fråga är då, va tusan händer om min tapp fortfarande är opåverkad i 40+0?! Enligt specialist barnmorskan jag pratade med vill de vänta så länge för att tappen ska kunna mogna på sig så att inte jag ska få en lång och utdragen förlossning genom en igångsättning. Detta betyder ju att om tappen inte är mogen i 40+0 kommer det i alla fall bli en lång och utdragen förlossning.. Eller ska man vänta då tills den är mogen (= gå över tiden)? Jag har läst om några få som gått över och det verkar helt hemskt, framför allt farligt när man läser om vad som kan hända.. Hade de bara gett mig ett planerat snitt från början så hade jag inte haft de här problemen! Jag är så arg och ledsen över hur de behandlar mig och det spelar ingen roll vad jag säger eller gör för de tar inte tills sig det i alla fall, de bestämmer så är det bara. Så ja det är jätte kul att vara vaken varje natt med ångest från helvetet.. Det enda specialist barnmorskan kunde hjälpa mig med var att rekommendera att jag ringer förlossningen för en sovdos. Tack för den din jävla idiot! 

Min kropp är ett fängelse

Som håller mig och mina barn gisslan. Svaret är ja, hemsk natt och morgon. Inte ens en tillstymmelse till att det skulle vara på gång.. Jag har ont och mår dåligt som fan men va hjälper det?! Jag har noll förhoppningar på att bli igångsatt idag eller alls faktiskt. Om jag någonsin blir gravid med twins igen ska jag fan byta landsting till vilket som helst förutom Västerås för här känns det inte som att de bryr sig alls om hur jag mår så länge barnen mår bra. Ursäkta gnället..

Vecka 38 + 0 idag, inget på gång och jag orkar inte mer..

Förlossningsbesök

Idag på förmiddagen var vi en sväng till förlossningen. Jag har haft rosafärgade flytningar och molande värk sen igår och idag blev flytningarna väldigt röda så hon jag pratade med tyckte att jag skulle komma in och kolla för säkerhetsskull. Jag var inte det minsta orolig för att något skulle vara fel eller att det skulle vara på gång och det visade sig att jag hade rätt. Allt är prima med töserna förutom att de vägrar komma ut. Imorgon är det dax för helvetesbesöket hos Specialisten. Dock tror jag att jag slipper den hemska undersökningen eftersom tappfan inte va påverkad idag heller. Nu funderar jag antingen på att vila eller åka till Erikslund eller både och. Alltså vila först och sen åka, inte vila på Erikslund.

Inga oktoberbarn här inte!

Skrev ett jätte långt inlägg i förrgår men råkade så klart radera det.. Blev så arg att jag inte pallade att skriva om skiten.

Hur som helst så nej, inga oktoberbarn och förmodligen inga barn denna helg heller eftersom jag inte har de minsta känningarna på att något skulle vara på gång. Nu på morgonen har tjejerna härjat runt i magen som att de vore på ett 90-tals rave och med tanke på deras nuvarande storlek så är det inte alls särskilt bekvämt för mig. Ibland får de även in klockrena träffar på så väl urinblåsa som andra vitala organ så att det känns som att saker håller på att bli söndersparkade/boxade. Nu har jag försökt med massa "naturliga" sätt att få igång förlossningen men inget funkar så jag ger upp. Jag blir bara depp av att gå och vänta och att det inte händer något. Jag vill göra massa saker men orkar inte samtidigt och så vill jag inte direkt träffa nå folk, fullt normal?! Så i fall ni mina kära vänner undrar varför jag inte hör av mig så är det för att jag inte orkar, jag vill gömma mig under en sten tills twinsen är ute helt enkelt. 

Igår var jag faktiskt lite aktiv trots att jag är anti mot det. Vi var en snabbis på tatueringsmässan (som för övrigt var pytte liten) och så käkade vi på Di Spagna eftersom alla andra ställen tydligen var fulla eller fullbokade. Ibland finns det folk ute även i Västerås tydligen.. Idag ska vi inte göra nå speciellt alls. Eventuellt blir det en tripp till Skultuna för att hälsa på Js kompis som köpt hus där och flyttade in igår men annars är tanken att jag ska spela död. Magen är för jävla tung nu för tiden och minsta lilla jag gör får jag antingen ont i magen, ryggen eller fogarna. Men snart är det ju måndag och då har jag ju min helvetesundersökning att se fram emot. Visst Björn är en toppenläkare men han saknar 2 saker och det är empati och förståelse. Detta gör det oerhört svårt när vi har samtal om förlossning osv. Just nu känner jag mig schizofren. Å ena sidan vill jag att han säger på måndag att de ska sätta igång mig så jag blir av med helvetet. Å andra sidan vill jag inte det för att jag dels vill ha ett planerat snitt och dels så är det inte jätte bra för kroppen att bli igångsatt, har en känsla av att det gör mycket ondare eftersom kroppen inte kommer igång av sig själv/är redo utan måste jobba upp sig ordentligt. Nä nu ska jag gå och fortsätta tycka synd om mig själv. Patetiskt jag vet men vem fan bryr sig i detta läge?!