schizofreni

Idag har varit en okej dag så jag känner mig lite schizofren.. Men det är väl så sånt här fungerar. Jag ville bara meddela att jag har okej dagar också så att ni inte tror att allt är nattsvart för det är det inte. Sydney sov över 2 timmar idag på eftermiddagen och det gjorde en enorm skillnad på hennes eftermiddagshumör. Bianca sov knappt 1,5 timme så hon somnade mitt i vällingen.. Nu håller jag tummarna för att hon sover okej i natt för den senaste tiden har hon härjat järnet på nätterna och jag orkar inte med det känner jag. Speciellt inte när jag ska vara själv hädan efter..

Livet rullar på

Livet går vidare och rullar på utan att jag egentligen vill. Jag vill dra i nödbromsen, tvärnita, vad tusan som helst. Jag vet inte varför jag känner så just nu. Jag klamrar mig fast och vill inte gå vidare, jag är inte redo än. Jag är inte redo att börja läka, inte redo att vara okej. 

Jag har bara så svårt att förklara för personer i min närhet att det känns som att jag förlorat allt utom ljusen i mitt liv det här året. Min fasta punkt är borta och jag ska tydligen vara vuxen nu men jag känner min yngre än någonsin och allt jag vill är att krypa upp i min morfars famn och gråta. Samtidigt som jag inte alls är redo att gå vidare är jag så himla trött på allt skit som händer runt omkring mig, att höra "du kan inte ha det lätt just nu". Nej det har jag inte men sånna kommentarer hjälper mig inte, jag hatar när folk tycker synd om mig så lägg ner! Låt det bara vara, låt mig vara och acceptera att jag är lite labil just nu och inte världens gladaste. Tack och hej!

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt..

Mina tjejer är fantastiska! Krävande? Ja. Får jag dagligen psykbryt? Ja. Men det gör inget för de är anledningen till att jag inte går i tusen bitar just nu. 

Min älskade underbara mormor gick bort den 12/8. Bara att skriva det gör att tårarna forsar.. Hon fick som hon ville och är hos morfar nu. Jag var bara inte redo men det är man väl aldrig? Samtidigt har jag sånna skuldkänslor.. Jag skulle ha gjort mer för henne, varit där oftare och sagt att hon var viktig för mig och tjejerna. Jag hoppas att både hon och morfar förstod att för mig var de viktigast för mig i hela världen näst efter tjejerna. De ställde alltid upp och fanns där som min familj när jag kände att jag inte hörde hemma någonstans egentligen. Jag har alltid sagt att när de inte finns längre kommer jag inte orka jag heller.. Men tack vare mina älskade fantastiska små underverk så måste jag. 

En olycka kommer sällan ensam heter det ju.. Förutom att mina morföräldrar har gått bort i år så har även en vän och nybliven tvillingmamma fått reda på att hon har en elakartad cancer. Veckan efter kommer nästa chock, min låtsasmorsa har även hon en elakartad tumör på bukspottskörteln och de kan inte göra något åt den. Allt hopp ligger på en ny behandlig som bara ger en minimal chans till förbättring.. Allt jag kan säga just nu är att jag överlever men mycket mer än så är det inte. Jag håller skenet uppe men gråter mig till sömns varje kväll. Jag orkar bara inte. Det känns bara som att jag faller utan skyddsnät varje minut.. Nu ska jag göra ett försök att sova.