Jag flyttar!

Samma namn men en annan plats: http://reggiethequeen.blogg.se/?tmp=912347 Välkomna!

Hemsk dag igår, hemskare idag

Ni vet en sån där dag där ALLT man tar sig för går fel, helt åt helvete faktiskt. Föreställ er då att ha 2 übergriniga barn i 1-års åldern som bara skriker, gråter, sparkas, slåss och vad man än gör så duger inget samtidigt. Det är min dag idag. Som grädde på moset avslutades dagen med att Sydney rev tag i min näsa så att jag började blöda näsblod ganska rejält. Eftersom det är typ andra gången i mitt liv det händer för mig har jag ju inte riktigt koll på hur man ska gå tillväga. Mitt i all panik och skrikande barn lyckades jag i alla fall ta mig in i badrummet och hänga över handfatet tills det avtog lite. Inte får man vara ifred då heller utan hack i häl följer de små huliganerna och börjar riva i precis allt de kommer åt i badrummet. Jag blir galen och försöker kasta ut dem en och en från badrummet medan blodet forsar. Detta resulterar ju så klart i att när jag väl får ut nummer 2 från badrummet är nummer 1 på väg in igen och ja cirkusen är i full gång. Till slut lyckas jag i alla fall hålla dem på så mycket avstånd att jag får stänga dörren om mig. Allt detta utan att bloda ner hela huset vill jag tillägga, nån skill gällande näsblod måste jag ändå besitta kan jag bara konstatera efter detta. Nu när jag står och hänger över handfatet med barnen utanför så tro inte att de ger sig. De sparkar, slår, bankar, skriker och gråter vilket gör mig lite smått stressad måste jag erkänna.. Det lilla jag vet är inte stress jätte bra för näsblod så det kan hända att jag blödde lite extra. Till slut fick jag i alla fall stopp på helvetet. Nu har jag hunnit jobba lite, tagit ett glas vin och pratat med L-L om hunden de köpt så det är väl dax för mig att sova för jag pallar inte med den här dagen mer.

Fuck cancer!

Fy fan fy fan fy faaaan! Vad jag hatar den där stans sjukdomen. Det enda den gör är att förpesta tillvaron för mina nära och kära och jag känner att det är bra nu. Cancer har funnits i mitt liv i flera år nu på olika sätt och jag tycker att det räcker. I fredags fick vi reda på att L-L har flera cancertumörer bl.a. på levern vilket betyder att Uppsala-behandlingen är över och det är cellgifter i Västerås som står näst på tur. Jag tycker så synd om henne! Jag tycker synd om oss alla. Jag önskar verkligen att jag kunde göra något men det går ju inte, man är så hjälplös. Idag fick jag även reda på att Es pappas cancer i läppen är tillbaka.. Det enda positiva cancerbeskedet just nu är en fellow tvillingmammas besked om att hennes operation gått bra och att hon äntligen har fått träffa sina barn. Hon ser förhållandevis ganska pigg ut, jag hoppas att det fortsätter så!

Hemma har vi sjukstuga. Tjejerna & Jonte är förkylda, det är bara jag som inte är helt nere i träsket än men jag känner att det lika gärna skulle kunna vara på gång hos mig med. Men jag tror att mycket beror på helgens avsaknad av sömn. Natten mellan lördag & söndag vaknade Sydney en gång i timmen och det var typ bara jag som tog det. Som tur var så var Jonte så snäll att jag fick sova nästan 2 timmar extra på söndagsmorgonen, det kommer jag leva på länge :) Sen fick jag även rosor av honom när han var och handlade på kvällen, man kan ju nästan tro att han slagit i huvudet ;). Nästa vecka ska nämligen han och jag till Stockholm, bo på hotell, se Rheborg, äta gott osv UTAN BARN. Längtar!

Bättre

Jag överlevde dagen efter förra inlägget. Allt ät inte nattsvart och hemskt men jag har vissa dagar som är det även om de inte är så många längre :) Dagen efter försökte jag dock kompensera överdrivet mycket vilket slutade i psykbryt hos både mamma och döttrar. Vi var till Öppna förskolan på förmiddagen (so far so good) sen vägrade de sova någon längre stund på dagen. Då kom jag på den briljanta idén att de skulle måla med fingerfärg. Tusan vilket kaos! Hade ju säkert gått aningens bättre om småfisarna sovit ordentligt och varit lite glada. Nu var de mest arga och frustrerade, speciellt efteråt när de blev tvungna att duscha..

Alltså livet som förälder är ju typ aldrig lätt, speciellt inte när man har två samtidigt. Jag älskar mina små fisor över allt på jorden och jag kommer aldrig någonsin ångra dem. Jag önskar bara att de hade kunnat vänta ett par år innan de kom till oss. Även fast jag tror att det hade varit lika mycket kaos då som nu så hade de kanske haft en mamma som hade lite mer ork och inte så mycket sorg i sitt hjärta. Och andra sidan hade de inte kommit när de kom så hade mina älskade morföräldrar aldrig fått träffa dem. Jag önskar bara att de hade kunnat få finnas kvar så länge att tjejerna hade fått komma ihåg vilka fantastiska människor de var och ha egna minnen med dem. Nu när det inte sker måste jag bevara deras minne genom att prata ofta med tjejerna om dem så att de aldrig aldrig glöms bort.. 

Jag gjorde ett hälsotest på jobbet igår och jag är tydligen både nedstämd och har sömnproblem. No shit! Tvillingmorsa vars morföräldrar precis gått bort! Tänk va sånna tester kan vara flummiga :P

Hemska dag dö

Jo vissa dagar är fan nattsvarta. Jag orkar ingenting, jag har inte ens klätt på mig idag. Lyckades finna ork till en dusch men that's it på min egen front.. Den lilla energi jag har går åt till att se till så att tjejerna överlever dagen med en mamma som bara sitter och stirrar ut i tomma intet mest hela tiden. Fokus ligger på mattiderna. Stackars Ty är med alldeles förstörd av att jag har en dålig dag, han är ännu mer plåster än vanligt.. Om 3,5 timme är det läggdags för tjejerna, det klarar jag. Det måste jag göra!

schizofreni

Idag har varit en okej dag så jag känner mig lite schizofren.. Men det är väl så sånt här fungerar. Jag ville bara meddela att jag har okej dagar också så att ni inte tror att allt är nattsvart för det är det inte. Sydney sov över 2 timmar idag på eftermiddagen och det gjorde en enorm skillnad på hennes eftermiddagshumör. Bianca sov knappt 1,5 timme så hon somnade mitt i vällingen.. Nu håller jag tummarna för att hon sover okej i natt för den senaste tiden har hon härjat järnet på nätterna och jag orkar inte med det känner jag. Speciellt inte när jag ska vara själv hädan efter..

Livet rullar på

Livet går vidare och rullar på utan att jag egentligen vill. Jag vill dra i nödbromsen, tvärnita, vad tusan som helst. Jag vet inte varför jag känner så just nu. Jag klamrar mig fast och vill inte gå vidare, jag är inte redo än. Jag är inte redo att börja läka, inte redo att vara okej. 

Jag har bara så svårt att förklara för personer i min närhet att det känns som att jag förlorat allt utom ljusen i mitt liv det här året. Min fasta punkt är borta och jag ska tydligen vara vuxen nu men jag känner min yngre än någonsin och allt jag vill är att krypa upp i min morfars famn och gråta. Samtidigt som jag inte alls är redo att gå vidare är jag så himla trött på allt skit som händer runt omkring mig, att höra "du kan inte ha det lätt just nu". Nej det har jag inte men sånna kommentarer hjälper mig inte, jag hatar när folk tycker synd om mig så lägg ner! Låt det bara vara, låt mig vara och acceptera att jag är lite labil just nu och inte världens gladaste. Tack och hej!