Jag flyttar!

Samma namn men en annan plats: http://reggiethequeen.blogg.se/?tmp=912347 Välkomna!

Hemsk dag igår, hemskare idag

Ni vet en sån där dag där ALLT man tar sig för går fel, helt åt helvete faktiskt. Föreställ er då att ha 2 übergriniga barn i 1-års åldern som bara skriker, gråter, sparkas, slåss och vad man än gör så duger inget samtidigt. Det är min dag idag. Som grädde på moset avslutades dagen med att Sydney rev tag i min näsa så att jag började blöda näsblod ganska rejält. Eftersom det är typ andra gången i mitt liv det händer för mig har jag ju inte riktigt koll på hur man ska gå tillväga. Mitt i all panik och skrikande barn lyckades jag i alla fall ta mig in i badrummet och hänga över handfatet tills det avtog lite. Inte får man vara ifred då heller utan hack i häl följer de små huliganerna och börjar riva i precis allt de kommer åt i badrummet. Jag blir galen och försöker kasta ut dem en och en från badrummet medan blodet forsar. Detta resulterar ju så klart i att när jag väl får ut nummer 2 från badrummet är nummer 1 på väg in igen och ja cirkusen är i full gång. Till slut lyckas jag i alla fall hålla dem på så mycket avstånd att jag får stänga dörren om mig. Allt detta utan att bloda ner hela huset vill jag tillägga, nån skill gällande näsblod måste jag ändå besitta kan jag bara konstatera efter detta. Nu när jag står och hänger över handfatet med barnen utanför så tro inte att de ger sig. De sparkar, slår, bankar, skriker och gråter vilket gör mig lite smått stressad måste jag erkänna.. Det lilla jag vet är inte stress jätte bra för näsblod så det kan hända att jag blödde lite extra. Till slut fick jag i alla fall stopp på helvetet. Nu har jag hunnit jobba lite, tagit ett glas vin och pratat med L-L om hunden de köpt så det är väl dax för mig att sova för jag pallar inte med den här dagen mer.

Fuck cancer!

Fy fan fy fan fy faaaan! Vad jag hatar den där stans sjukdomen. Det enda den gör är att förpesta tillvaron för mina nära och kära och jag känner att det är bra nu. Cancer har funnits i mitt liv i flera år nu på olika sätt och jag tycker att det räcker. I fredags fick vi reda på att L-L har flera cancertumörer bl.a. på levern vilket betyder att Uppsala-behandlingen är över och det är cellgifter i Västerås som står näst på tur. Jag tycker så synd om henne! Jag tycker synd om oss alla. Jag önskar verkligen att jag kunde göra något men det går ju inte, man är så hjälplös. Idag fick jag även reda på att Es pappas cancer i läppen är tillbaka.. Det enda positiva cancerbeskedet just nu är en fellow tvillingmammas besked om att hennes operation gått bra och att hon äntligen har fått träffa sina barn. Hon ser förhållandevis ganska pigg ut, jag hoppas att det fortsätter så!

Hemma har vi sjukstuga. Tjejerna & Jonte är förkylda, det är bara jag som inte är helt nere i träsket än men jag känner att det lika gärna skulle kunna vara på gång hos mig med. Men jag tror att mycket beror på helgens avsaknad av sömn. Natten mellan lördag & söndag vaknade Sydney en gång i timmen och det var typ bara jag som tog det. Som tur var så var Jonte så snäll att jag fick sova nästan 2 timmar extra på söndagsmorgonen, det kommer jag leva på länge :) Sen fick jag även rosor av honom när han var och handlade på kvällen, man kan ju nästan tro att han slagit i huvudet ;). Nästa vecka ska nämligen han och jag till Stockholm, bo på hotell, se Rheborg, äta gott osv UTAN BARN. Längtar!

Bättre

Jag överlevde dagen efter förra inlägget. Allt ät inte nattsvart och hemskt men jag har vissa dagar som är det även om de inte är så många längre :) Dagen efter försökte jag dock kompensera överdrivet mycket vilket slutade i psykbryt hos både mamma och döttrar. Vi var till Öppna förskolan på förmiddagen (so far so good) sen vägrade de sova någon längre stund på dagen. Då kom jag på den briljanta idén att de skulle måla med fingerfärg. Tusan vilket kaos! Hade ju säkert gått aningens bättre om småfisarna sovit ordentligt och varit lite glada. Nu var de mest arga och frustrerade, speciellt efteråt när de blev tvungna att duscha..

Alltså livet som förälder är ju typ aldrig lätt, speciellt inte när man har två samtidigt. Jag älskar mina små fisor över allt på jorden och jag kommer aldrig någonsin ångra dem. Jag önskar bara att de hade kunnat vänta ett par år innan de kom till oss. Även fast jag tror att det hade varit lika mycket kaos då som nu så hade de kanske haft en mamma som hade lite mer ork och inte så mycket sorg i sitt hjärta. Och andra sidan hade de inte kommit när de kom så hade mina älskade morföräldrar aldrig fått träffa dem. Jag önskar bara att de hade kunnat få finnas kvar så länge att tjejerna hade fått komma ihåg vilka fantastiska människor de var och ha egna minnen med dem. Nu när det inte sker måste jag bevara deras minne genom att prata ofta med tjejerna om dem så att de aldrig aldrig glöms bort.. 

Jag gjorde ett hälsotest på jobbet igår och jag är tydligen både nedstämd och har sömnproblem. No shit! Tvillingmorsa vars morföräldrar precis gått bort! Tänk va sånna tester kan vara flummiga :P

Hemska dag dö

Jo vissa dagar är fan nattsvarta. Jag orkar ingenting, jag har inte ens klätt på mig idag. Lyckades finna ork till en dusch men that's it på min egen front.. Den lilla energi jag har går åt till att se till så att tjejerna överlever dagen med en mamma som bara sitter och stirrar ut i tomma intet mest hela tiden. Fokus ligger på mattiderna. Stackars Ty är med alldeles förstörd av att jag har en dålig dag, han är ännu mer plåster än vanligt.. Om 3,5 timme är det läggdags för tjejerna, det klarar jag. Det måste jag göra!

schizofreni

Idag har varit en okej dag så jag känner mig lite schizofren.. Men det är väl så sånt här fungerar. Jag ville bara meddela att jag har okej dagar också så att ni inte tror att allt är nattsvart för det är det inte. Sydney sov över 2 timmar idag på eftermiddagen och det gjorde en enorm skillnad på hennes eftermiddagshumör. Bianca sov knappt 1,5 timme så hon somnade mitt i vällingen.. Nu håller jag tummarna för att hon sover okej i natt för den senaste tiden har hon härjat järnet på nätterna och jag orkar inte med det känner jag. Speciellt inte när jag ska vara själv hädan efter..

Livet rullar på

Livet går vidare och rullar på utan att jag egentligen vill. Jag vill dra i nödbromsen, tvärnita, vad tusan som helst. Jag vet inte varför jag känner så just nu. Jag klamrar mig fast och vill inte gå vidare, jag är inte redo än. Jag är inte redo att börja läka, inte redo att vara okej. 

Jag har bara så svårt att förklara för personer i min närhet att det känns som att jag förlorat allt utom ljusen i mitt liv det här året. Min fasta punkt är borta och jag ska tydligen vara vuxen nu men jag känner min yngre än någonsin och allt jag vill är att krypa upp i min morfars famn och gråta. Samtidigt som jag inte alls är redo att gå vidare är jag så himla trött på allt skit som händer runt omkring mig, att höra "du kan inte ha det lätt just nu". Nej det har jag inte men sånna kommentarer hjälper mig inte, jag hatar när folk tycker synd om mig så lägg ner! Låt det bara vara, låt mig vara och acceptera att jag är lite labil just nu och inte världens gladaste. Tack och hej!

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt..

Mina tjejer är fantastiska! Krävande? Ja. Får jag dagligen psykbryt? Ja. Men det gör inget för de är anledningen till att jag inte går i tusen bitar just nu. 

Min älskade underbara mormor gick bort den 12/8. Bara att skriva det gör att tårarna forsar.. Hon fick som hon ville och är hos morfar nu. Jag var bara inte redo men det är man väl aldrig? Samtidigt har jag sånna skuldkänslor.. Jag skulle ha gjort mer för henne, varit där oftare och sagt att hon var viktig för mig och tjejerna. Jag hoppas att både hon och morfar förstod att för mig var de viktigast för mig i hela världen näst efter tjejerna. De ställde alltid upp och fanns där som min familj när jag kände att jag inte hörde hemma någonstans egentligen. Jag har alltid sagt att när de inte finns längre kommer jag inte orka jag heller.. Men tack vare mina älskade fantastiska små underverk så måste jag. 

En olycka kommer sällan ensam heter det ju.. Förutom att mina morföräldrar har gått bort i år så har även en vän och nybliven tvillingmamma fått reda på att hon har en elakartad cancer. Veckan efter kommer nästa chock, min låtsasmorsa har även hon en elakartad tumör på bukspottskörteln och de kan inte göra något åt den. Allt hopp ligger på en ny behandlig som bara ger en minimal chans till förbättring.. Allt jag kan säga just nu är att jag överlever men mycket mer än så är det inte. Jag håller skenet uppe men gråter mig till sömns varje kväll. Jag orkar bara inte. Det känns bara som att jag faller utan skyddsnät varje minut.. Nu ska jag göra ett försök att sova.

Fantastisk!

Nu har jag inte skrivit på år och dar igen men det har ju sina skäl. Tittade dock på Jills Veranda http://www.svtplay.se/jills-veranda-nashville på play igår och jag måste säga att det var ett fantastiskt avsnitt med en fantastisk person, Kristian Gidlund. Jag har tidigare läst lite av det han skrev men att se och höra honom säga så mycket med så lite ord och ord som träffar en rätt i hjärtat. Jag kunde inte annat än att tänka på min morfar. Tänk om han bara hunnit med en sista resa eller om jag bara fått hinna med och säga hej då. Jag tror att vi hade fått så mycket sagt med väldigt få ord. Min morfar var minst lika fantastisk som Kristian även fast han inte var lika bra med ord men när han pratade så lyssnade man och han gjorde skillnad. Förutom saknaden till min morfar så är det bra med oss. Tjejerna börjar bli så stora och de är fantastiska även de dagar man sliter sitt hår. Jag har fortfarande inte fattat att vi fick 2 och vi får behålla båda. Men så kanske det funkar när en person som betyder mest försvinner ur ens liv då får man dubbelt tillbaka? 

Den senaste veckan har varit pest. Jag har mått piss eller ja inte piss men jag har varit helt ur balans. Jag har inte alls känt att det här med att vara hemma med tjejerna är så kul. Logistiken och planeringen som krävs med 2 har bara varit jätte jobbigt och är jag hemma så har jag varit bitter och känt mig instängd för det. Samtidigt mår jag dåligt av att se mig själv i barbamammaformen. Visst jag har bara ett par kilo kvar men allt är mjukt och sitter inte kvar där det en gång satt. Stackars J får lida lite pga detta. Det är ju inte så att man vill visa sig näck för en annan person när man själv mår illa av bara själva tanken att klä av sig eller vara naken. Men det blir väl bättre hoppas jag. Jag drömmer om att nån dag hinna med träning som inte är i hemmautformning eller promenad, gruppträning i mitt hjärta! 

Nu ska jag fortsätta att glo på Plura i Sicilien, vilken fantastisk ö btw! Hej!

Ja vad ska man säga?

Sen sist har tyvärr min älskade världsbästa morfar gått bort. Det går bra för det mesta men det kommer över mig dagligen och då blir jag riktigt ledsen. Jag blir samtidigt mer ledsen över allt tjafs som varit kring begravningen.. Tröttsamt att mitt i sorgen behöva ta elakheter och egoism. Nu verkar vi dock vara på banan, hoppas bara att alla kan hålla sams fram till och under begravningen. För min del ska det bli oerhört skönt med ett avslut så att jag kan sörja min morfar ifred utan bråk. 

Tjejerna växer som ogräs och det blir roligare att vara hemma för varje dag som går eftersom de börjar bli mer "med". Fortfarande är de inte speciellt lika men enligt nya studier kan de fortfarande vara enäggstvillingar trots det. Tydligen är det slumpen som avgör vilken gen som blir mest framträdande eller något sånt, önskar att jag hade sparat artikeln jag läste för jag har minne som en guldfisk :P

Gott nytt år!

Som ni kanske förstår finns det ingen tid för mig att blogga längre, mina 2 prinsessor upptar 90% av min tid medan resterande 10% går till sömn, mat, dusch, städ, Ty osv. På tisdag börjar J jobba och nu när det är så nära måste jag erkänna att jag har lite ångest.. Men det kommer nog att gå bra till slut, jag har dock en känsla av att det kommer att vara väldigt jobbigt i början. Tur att sessorna är ganska snälla i alla fall förutom när stackars Biancas mage krånglar samtidigt som Sydney absolut vill ha närhet. Nu ska jag lyxa och ta en öl, det är ju trots allt lördag ;)