Livet rullar på

Livet går vidare och rullar på utan att jag egentligen vill. Jag vill dra i nödbromsen, tvärnita, vad tusan som helst. Jag vet inte varför jag känner så just nu. Jag klamrar mig fast och vill inte gå vidare, jag är inte redo än. Jag är inte redo att börja läka, inte redo att vara okej. 

Jag har bara så svårt att förklara för personer i min närhet att det känns som att jag förlorat allt utom ljusen i mitt liv det här året. Min fasta punkt är borta och jag ska tydligen vara vuxen nu men jag känner min yngre än någonsin och allt jag vill är att krypa upp i min morfars famn och gråta. Samtidigt som jag inte alls är redo att gå vidare är jag så himla trött på allt skit som händer runt omkring mig, att höra "du kan inte ha det lätt just nu". Nej det har jag inte men sånna kommentarer hjälper mig inte, jag hatar när folk tycker synd om mig så lägg ner! Låt det bara vara, låt mig vara och acceptera att jag är lite labil just nu och inte världens gladaste. Tack och hej!